saknad
Trodde verkligen inte det skulle vara så svårt att lämna ifrån mig Malvina igår, men vem försökte jag lura? Hon är ljuset i mitt liv och det är fruktansvärt tråkigt att inte ha henne hemma. Men hon var verkligen glad över att Johan kom hem, å jag vill verkligen att min dotter ska ha en fin kontakt med sin far, trots saknaden av henne när hon är borta.
rädsla
Lördagen var som vanligt, mådde illa & hade en väldig migrän men det är jag ju lixom van vid nu. Gick och la mig strax efter Malvina för jag var extra trött, och hon sov i vår säng skavfötters med mig. Jag sov mer oroligt än vanligt den natten, snurrade runt å vände på kudden 120 ggr. Men jag hade inte ont i magen alls. Kl: 05.30 vaknade jag av att jag var jättekissnödig, satte mig upp å då kände jag hur det "rann" å min första tanke var att jag kissade på mig, men i samma stund som jag ställde mig upp bredvid sängen känner jag hur det forsar & sedan börjar droppa högt, å jag får panik å börjar storgrina å ropa på Jesper att han ska hjälpa mig, jag fick även panik när jag tittade ner och såg allt blod på golvet (nu är det kört, tänkte jag) jag stod bara å stirrade å Jesper såg helt skräckslagen ut (blodrädd) men de viste inte jag. Vågade inte gå på toaletten först för jag ville inte att bebisen skulle "åka ut i toan" men jag var tvungen iaf, å då fick jag en host attack som gjorde att jag krystade ut något, då ropade jag till Jesper att :nu kom bebisen, å jag kände hur jag höll på att spy, då kom det ut något mer. Har ingen aning om vad det var??????? å jag kommer alltid att undra, för det finns dem som får missfall & fortfarande har ett foster kvar i magen sa Jesper å försökte lugna mig, men jag hade redan bestämt mig för att det var ett missfall å försökte lägga mig i sängen en stund bredvid lillan. Efter att jag duschat förstås! Kl 08.00 ringde jag ner till akuten och frågade efter numret till Lycksele Gyn, fick då numret till växeln & dem koppplade mig direkt till gyn-avd. Det var bara att väcka lillan och klä henne, skjutsa ner henne till Lena & Ulrik, sen åka iväg mot Lycksele, (kändes som världens längsta bilfärd) väl framme möttes vi av världens suraste kärring som bara skickade iväg oss i korridoren, ehm...som var låst, vi visste bara att vi skulle på 6ans plan, men va fasen man var tvungen att ha kod till hissen. Ringde upp till gyn & dom sa att vi skulle först vara där nere där dem skulle ta mitt blodvärde, fick vänta ungefär 45 min på Evangelina som tog emot oss med öppna armar och talade lugnande till mig. Gick in på undersökningsrummet där hon slog igång Ul-apparaten, å jag la mig på britsen drog upp tröjan, hon kletade sån där kall smet på magen & körde igång, där fick vi se en liten liiiten bebis RÖRA på sig, å jag började storböla igen (av lycka denna gång) vilken lättnad!!!! men vad hade hänt??kommer jag någonsin få svar på det?
nästa gång vi får se liten blir den 20/1............
nästa gång vi får se liten blir den 20/1............
